När starten går känns det som examen.

Alla har jobbat mot ett givet mål. Förväntningar har byggts. Mängder av ideellt arbetande har bjudit på sin kunskap och målmedvetenhet. Och till slut är vi framme: Vasaloppsveckan.

Att arbeta i en ideell organisation är fantastiskt. I frivilligheten finns så mycket kraft: det handlar ju om övertygelse. Mitt i slitet uppstår en alldeles särskild stämning och spänning.

Vasaloppsandandan är som tydligast vid sista målgång vid 20-tiden. Slutmålet är nått. Det är en enorm känsla.

Mitt kanske starkaste minne är Staffan Larssons Vasaloppsseger 1999. Det var ju en fantastisk sak för honom själv, klubben och hela bygden. Några år tidigare drabbades han av en svår knäskada. Ända bestämde han sig för att åka Vasaloppet samma vinter. Han fick träna upp sig på en sitski-kälke. I loppet stakade han sig hela vägen från Sälen till Mora – och kom femma. Andra året fick han stryk i spurten av Peter Göransson – för att tredje året komma tillbaka och vinna en välförtjänt seger. Snacka om fokusering.

Men det roligaste är ändå de vanliga motionärerna. Många gånger inte så vältränade, men som åker ändå. Varje person har sitt mål. Att sätta sina egna mål är det som sporrar till mer framgång och kamp. Jag känner stor tillfredställelse när deltagaren är nöjd och glad och åker under den berömda portalen. Det är en seger – över sig själv.

Själv har jag åkt nio Vasalopp och två Öppna spår(fjärde plats som bäst). Numera hinner jag inte, men kommer att åka fler lopp den dagen jag slutar som generalsekreterare.

Att bygga upp ett idrottslag eller lyckas i en individuell sport kräver mycket envishet och en stark vilja. Det kallas för tävlingsinstinkt. Att driva och utveckla ett företag innebär utmaning och kamp - och stor tillfredsställelse när man lyckas. Det kallas fri företagsamhet. Därför beundrar jag både företagsledaren, idrottaren och tränaren.