Jag är född och uppvuxen i Bangladesh. Där tog jag en civilingenjörsexamen och arbetade i flera år. När jag kom till Sverige fick jag veta att min examen inte betydde så mycket. Då tog jag en examen till, från KTH.

Mitt första jobb var på Sandvik. En kollega, som också var från Bangladesh, sa till mig: "Jag önskar du blir vice VD på Sandvik". "Varför önskar du bara att jag blir vice VD?" frågade jag. Han svarade: "Ingen i Sverige kommer att göra dig till högsta chef med tanke på din bakgrund."

Jag trivdes på Sandvik och de behandlade mig mycket väl. Men med min kollegas ord i bakhuvudet sökte jag inga högre uppdrag.

Efter tre år på Sandvik fick jag ett annat jobb, som konsult. Jag fick smak på friheten, att gå från ett företag till ett annat och hjälpa dem med deras problem. Jag blev friare i mitt tänkande. Men även denna gång upptäckte jag att ledningen inte hade en tanke på att befordra mig till chef.

Så jag startade ett eget företag. Men inte för chefsrollens skull, utan för att få utlopp för all min energi. Jag sökte oberoendet, att få arbeta och utvecklas efter eget huvud.

I dag, tjugo år senare, är vi 40 personer som arbetar tillsammans och omsätter många miljoner.

Men jag mäter inte min framgång i siffror, utan i känslor.

Som när jag nyligen åt lunch med en kund. På min inrådan hade han strukturerat om sin IT-organisation och lämnat över en del ansvar till oss. Nu berättade han vilken stabilitet det hade skapat.

Eller som när jag tänker på dem som var med och byggde upp företaget. Efter några år kunde många av dem sälja sina aktier, tjäna stora pengar och bygga fina hus åt sig och sina familjer.

Glädjen jag känner över att kunna hjälpa andra och över att ha skapat välstånd för så många människor är svår att beskriva. Men att den är viktigare än allt annat, det vet jag.