Att vara självlärd är ett finare sätt att säga att jag gjort misstag, men också lyckats lära mig av dem. När jag bestämmer mig för någonting går jag in för det med liv och lust. Ofta med lite mer lust än förkunskaper, men jag brukar komma i fatt under resans gång. Just nu är jag ifatt.

Sedan nio år tillbaka är min tillvaro fylld av platser av alla de slag. Exteriöra och interiöra. Privata och offentliga. Jag är privilegierad att få besöka fantastiska, trevliga, intressanta, gammeldags, moderna, klassiska, tokiga, roliga, fula, personliga eller helt vanliga hem.

Jag letar upp miljöer till fotograferingar och filminspelningar rätt och slätt. Jag är enkvinnasföretaget Shoot Locations!

I början var det hårt. Jag fick knacka dörr och be att få komma in och kika i folks hem.
Det kräver att man är orädd, envis och respektfull i en nästan omöjlig kombination. Jo då, jag har fått dörrar i ansiktet - men andra dörrar öppnades.

Jag är mitt företag. Jag är ansvarig från början till slut. En skön känsla. Folk brukar skratta åt att jag har halva tennisbollar som jag trycker fast på allt som ska dras på golven, en egen uppfinning som jag är lite stolt över faktiskt. Men jag är väldigt noga med att miljöer och hem hanteras varsamt och lämnas i samma skick som när jag kom. Jag vill få komma tillbaka en annan gång. Eller få komma till nya miljöer - en dag fick jag e-post från Birgittasystrarna i Vadstena som erbjöd mig att ta med deras kloster i mitt arkiv.

Jag tror inte längre att jag skulle kunna vara anställd. Jag har snickrat min egen tillvaro för länge för att passa in i någon annans ekvation.

Jo, jag har också vrålat när det varit för trögt att få rätt mot myndigheter eller för svårt att få det praktiska eller ekonomin att gå ihop. Men det här är mitt verk där jag skapat utrymme för min familj och våra idéer om ett gott liv. Medlen är små, men fantasin är det banne mig inget fel på.