Hur det känns att åka Dakarrallyt? Det känns väldigt länge.

Först alla förberedelser, som är ett komplicerat pussel av utmaningar. Till att börja med finansieringen, och för att säkra den måste man vara kreativ och driven. Sedan är det de fysiska förberedelserna – man måste bli en idrottare. Dessutom ska motorcykeln göras i ordning – det är den tekniska utmaningen. Först på startlinjen börjar tävlingen – och den måste man ha en strategi för.

Sedan måste man genomföra tävlingen. Det kräver uthållighet, problemlösning, envishet och ännu mer problemlösning. Man behöver talang för att köra och navigera. Sedan blir det ändå alltid som det blir i verkligheten. Man går igenom alla stadier av känslor - hopp, förtvivlan och lyckorus. Och när man inte har en stab av specialister omkring sig måste man själv bli generalist. Man gör så gott man kan, löser saker här och nu, tar ett steg till mot mål.

Att köra Dakarrallyt är att uppleva entreprenörens vardag i komprimerat format. Det är samma drivkrafter, samma envishet och samma målmedvetenhet. Som egenförtagare måste man också vara tusenkonstnär.

När jag såg företagarsymbolen tänkte jag på en grottmålning. Ett slags urtidskraft. Och i någon mening var ju alla fria företagare förr i tiden. Livet var en kamp för överlevnad.

Idag är samhället mer sofistikerat. Men företagarna är eldsjälarna som inte passar in i trygghetssamhällets mall – de skapar sina egna förutsättningar.

Jag har skaffat förutsättningar för att leva mina intressen. Det är absolut inte ett glassigt liv. Jag får jobba hårt och avsäga mig en del trygghet för att göra det jag vill. Men det håller min livsnerv igång.

Många vågar inte göra det som inte har gjorts förut – men jag tänker att just för att det inte har gjorts förut är det väl bara att prova. Alla som har vågat ta klivet är dem vi kommer ihåg. Det är nog min grundsyn på alltihop – ingen minns en fegis.