Det här jobbet har snarare valt mig än att jag har valt jobbet.

Att det skulle bli något konstnärligt visste jag tidigt. Jag har alltid tyckt om att rita, teckna och jobba med färg och form.

I grundskolan växte det fram. När niondeklassarna gick ut satte de alltid upp en revy. Jag var med i klädkommittén och fick en känsla för kläddesign som ett sätt att uttrycka sig konstnärligt. Och jag har alltid varit fascinerad av vackra tyger, kläder och couture. Jag satt som klistrad framför tv:n när Ingrid Schrewelius rapporterade från Paris. Jag tilltalades av det kompromisslösa, att aldrig göra avkall på kvaliteten.

När jag tog examen från Beckmans 1990 fanns inga företag som gjorde den typ av kläder som jag ville göra. Så jag startade eget. Det var inte för att jag absolut ville ha egen firma – den biten kom egentligen i andra hand – utan för att det var viktigt för mig att göra det jag brann för.

Personligen är jag tacksam för att jag fick gå den tuffa vägen. Jag har fått lära mig av egna misstag, och har inte haft en tillvaro med nio-till-fem och fast lön.

Min inställning till arbete präglas nog av att ha frilansat hela livet. Man måste ta hand om och ta ansvar för sin egen situation. Jag tror att de flesta har förutsättningar att starta eget – själv eller tillsammans med andra. Fler borde våga riskera lite trygghet - många skulle må bra av det.

Men det kan vara tufft. Ett litet företag är väldigt beroende av sina anställda. Om en person inte fungerar i gruppen kan det stjälpa hela företaget. Så många vågar inte anställa utan jobbar istället ihjäl sig själv eller de andra på företaget.

Det var egentligen först när jag flyttade till min lokal för sju år sedan som jag började inse att jag hade byggt ett varumärke. Nu har jag skapat kollektioner till dem som tilltalas av mitt formspråk, men som inte har råd att köpa couture. Snart blir det även en make up-kollektion, en parfym, och till våren en glasögonkollektion.

Jag känner mig privilegierad. Men jag ser fortfarande inte det jag gör i första hand som ett jobb. Det är bara mitt sätt att uttrycka mig.