Jag har inget spännande att berätta. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska svara när jag får frågan "hur kom du på tanken att starta bokförlag?", och det får jag ofta.

Jag tyckte det verkade roligt, och så satte jag igång.

Det är ett tråkigt svar som ingen journalist nöjer sig med. Det måste ju finnas mer, en bakomliggande berättelse som gör att bitarna faller på plats. Det kan ju inte vara så att man bara sätter igång och gör något som verkar kul. Följdfrågorna är nästan alltid desamma: "Men du måste ha haft en massa pengar?", eller "Arbetar dina föräldrar i förlagsbranschen?"

I Sverige startar man inte saker så där rakt upp och ner. Man ärver, eller man får i uppdrag och man räknar och funderar och går till banken. Sedan samlar man familjen vid köksbordet och överlägger och kommer fram till att det innebär för stora risker. Möjligen klagar man också lite på socialdemokratin, skattetrycket och den allmänna byråkratin, som man hört drabbar alla företagare.

Men så gjorde inte jag.

Jag var 18 år och intresserad av litteratur. Som hobby började jag ge ut egna böcker. Någon genomtänkt affärsplan fanns inte, inte ens en ogenomtänkt.

Tio år senare ger Lind & Co ut ungefär 50 titlar om året. Våra böcker har fått både priser och topplisteplaceringar. Två nya förlag har kommit till, ett för humor- och presentböcker och ett för erotisk skönlitteratur. I fjol köpte vi Grönköpings Veckoblad.

Så kan det gå när man inte har en affärsplan.

Att få arbeta med det man tycker är roligast av allt är en erfarenhet jag önskar att fler kunde dela med mig. Att sätta igång något bara för att det är roligt handlar, enligt min mening, om att gå tillbaka till den fria företagsamhetens ursprungliga innebörd. Man företar sig något, man utför en handling, man omsätter en tanke i praktiken. Och att ta sig förbi de mentala avspärrningar som är den fria företagsamhetens största hinder – det är spännande.