Att vara företagare är krävande, tungt och alldeles fruktansvärt långtråkig och dötrist och alldeles alldeles underbart. Precis som en bal på slottet.

Man får vara lika flitig som mössen som syr Askungens balklänning om man ska klara sig som fri egenföretagare. Man hör de små mössen pipigt sjunga i bakgrunden: "Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta… Det är ju hon som knogar, tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig..."

Friheten att vara sin egen innebär både sol och skugga. Det finns aldrig ursäkter. Om det går dåligt är det bara du själv som bär ansvar. Går det bra är det du själv som har åstadkommit det. Att jobba och streta så att man blir virrig, darrig, stirrig är positivt när man gör det för sig själv och för att kanske också skapa arbete åt andra. Men någon Joakim von Anka som kan bada i guldpengar blir man sällan som mikroföretagare - snarare får man ständigt vara en Oppfinnar-Jocke. Och det finns inget utrymme för subjektiva bedömningar eller poängsegrar - kan du försörja dig och utveckla företaget gör du rätt.

Att livet och arbetet flyter ihop är en del av den fria företagsamheten. Man får jobba hur mycket man vill – eller så mycket som krävs. Det finns inga lagar som ger rätt till två kafferaster om dagen. Ska ett jobb bli färdigt på utlovad tid får man arbeta på tills det är klart, oavsett om det är vardag eller helg. Och fackligt framförhandlad semestrar – glöm det. Men fri är man. Ingen chef flåsar en i nacken. Ingen elak styvmor skriker efter en.

Däremot finns det andra som skriker. Som av någon anledning inte tycker att företag är bra. Eller som tror att företagen är en självklar naturresurs som de fritt kan gräva ur och dela ut till sådana som de anser förtjäna det (oftast de själva).

Men företagare är människor som vi, människor som med hårt arbete försöker skapa något. Fri företagsamhet är att släppa människors energi och skaparkraft fri. För lyckosamt företagande kommer faktiskt alla till del.